Det första som möter besökarna är ett par löpsedlar uppsatta utanför galleriet. Tanken är att dessa ska fungera som en utgångspunkt för utställningen men också som löpsedlar för att få förbipasserande att reagera till. (se bild på löpsedlar) Den ena löpsedelstexten, ”Lilla Karin våldtagen av familjens hund”, är tagen direkt från en befintlig löpsedel. Den andra, ”Nisse 27 vill ha sex i tv”, är fejk. Här är namnet ändrat från en kvinnas namn till en mans. De pornofierade bilder av kroppen vi möts av i det offentliga rummet beskriver i allmänhet kvinnors kroppar inte mäns. Detta är vad denna konstutställning handlar om. Inte om pornofieringen eller könifieringen av våra kroppar, utan vad detta är tecken på, vilka ojämlikheter dessa bilder vittnar om.
I det yttre rummet möts besökaren av två uppförstorade bilder av Nils och Karin uppsatta mitt emot varandra. (Nils och Karin)De har liknande yttre attribut, kort hår, skjorta, samt en rejäl blåtira. Trots sina likheter kan de inte komma förbi det faktum att de har olika kön och därför upplever saker från olika håll, och blir sedda och behandlade olika. När Nils åker tunnelbana från träningen med en nygjord blåtira så betyder det något annat än när Karin gör det. Fast bilderna är påtagligt rena från yttre attribut så signalerar just denna avsaknad av smink och frisyrer ”manlighet”, det är Karin som liknar Nils inte tvärtom. En bild av den västerländska liberala feminismen som så framgångsrikt gett kvinnor möjlighet att ”vara som män” men som inte lyckats med det motsatta.
I det yttre rummet har vi också lagt till något vi saknat på alla de kroppar vi exponeras för i medierna nämligen kroppshår. Vi har inte riktigt förstått vad det har för betydelse i sammanhanget, mer än att hår betyder mycket. (Fläckfri I-III)
Omsorgsarbetet räknas inte in i nationalräkenskaperna. Därför har vi valt att placera de verk som har med detta att göra i det inre mer undangömda rummet. Här har vi gjort en barnhörna i form av en koja i papp med en monitor som visar en barndomsskildring (bild på koja). I filmen Snö – ur det vita man minns av Nils Claesson (2006) hittar två kompisar porrtidningar i tantolunden. En bild av hur det var alldeles nyss, innan Internet och kabeltv.
På golvet i det inre rummet ligger slaviska kvinnonamn flätade i modellera. (Positiv, initiativrik och tycker om att träffa människor) Små färgglada påminnelser som hur vi gradvist lärt oss att koppla vissas namn med omsorg och så kallade hushållsnära tjänster, allt från att ta hand om barn och mat till gubbslem.
I en loopad video har vi kondenserat det reproduktiva arbetet i en enda utdragen scen, där bildretoriken är tagen från den heterosexuella hardcorepornografin: in och ut. (Oh baby!)