<<
Det är så normalt att jag inte reagerar. Sexualiseringen av kvinnokroppen i det offentliga rummet är något jag stillsamt accepterat. Kan det vara på något annat sätt? Jag är minsann inte någon som censurerar, någon som är mot yttrandefriheten, demokrati, marknaden eller som antagligen bara är Jante. Jag har minsann ingenting emot en ung snygg kvinnokropp. Gamla gubbkroppar i badbyxor säljer ingen glass.
Själv har jag ju klarat mig. Jag tillhör de privilegierade, inbillar jag mig. En medelklasskvinna i jämställda Sverige, med egen bostad och inkomst. Jag styr och ställer över mitt eget liv. Tar för mig, gör vad jag vill. (Var inte så sur. Har du inte fått knulla eller?) Förnedringsåren är över. Ungdomsåren då min kropp var objekt för allmänhetens bedömningar och trakasserier. Då min kropp var utsatt för mina egna utdömningar och självplågerier. Jag vill inte tänka på det. Nu har jag äntligen uppnått tantåldern och folk lyssnar på vad jag säger. (Jävla kärring!)
Så kommer hon då, dottern, efterlängtade dyrgrip, det finaste som finns. Jag håller henne på darrarmar, tänk om jag tappar, tänk om hon blir rädd eller ledsen. Detta barn kan jag mörda för. Nåde den som kommer i vägen för mig och min barnvagnslast.
Plötsligt får flickstjärtarna som exponeras i tunnelbanereklamen en ny innebörd. Modeflickorna med lolitalook på anorexiaben blir kött och blod. Ska hon, min dotter, gå igenom det jag tvingats utstå, acceptera? Detta är de bilder som skapar mitt barns världsbild. Förföriskt leende barnkvinnor som säljer allt från glass till bilar, kvällens underhållning. Allvarliga, vuxna män i kostym som delar upp världen mellan sig i dagens tidning. Kvällstidningarnas löpsedlar, ”VÅLDTAGEN”, ”SEXVANOR” och ”KVINNA 22 MÖRDAD”, kommer att vara de första ord hon läser när hon bokstaverar sig genom det offentliga rummets symboler. Den kvinnlighet och manlighet som lyfts fram i det mediala vardagsrummet kommer att vara rättesnöret i hennes sökande efter en egen identitet.
Plötsligt får jag en stark lusta att gå ut om nätterna och spreja över orden, bilderna, bomba hela stan med antireklam.
TV:n åker ut. Kom inte här och tala om för mig hur mitt liv ska levas och min kropp ska tuktas. RIV NED DE JÄVLA PORRBILDERNA ERA SNEDVRIDNA RUNKHUVUDEN!
Ilska är min ingång in i detta konstprojekt om sexualiseringen av det digitala offentliga rummet. Samtidigt är jag en lika ilsken förespråkare av det fria ordet. Det hela är komplicerat, men egentligen ganska enkelt. Anledningen till att jag blir så provocerad av de könsstereotypa bilder som medierna förmedlar är inte att de är mjukpornografiska. Jag har inget emot pornografi i sig. Problemet är att de med tydlighet visar den rådande könsmaktordningen. Där är det kvinnan som är under och mannen som är ovanpå. Där är kvinnan det avklädda passiva objektet och mannen den påklädde, handlingskraftige.
Fast än jag klarat mig hyfsat och inte känner mig direkt underordnad i mina relationer, kommer jag inte från att jag tillhör den underordnade gruppen kvinna. Att jag oavsett om jag vill det eller ej hänger ihop med denna grupp, och att mitt handlingsutrymme i allt begränsas av denna tillhörighet. Det är detta reklamens symboler för kvinnlighet påminner mig om. Därför skulle det kännas bra att riva ned dessa bilder, de provocerar, inte för att de är ”sexiga”, utan för att de så övertydligt uttrycker könsordningen. De ifrågasätter min rätt att vara ett påklätt handlande subjekt. (Du är så snygg i klänning raring, var inte så rädd för att bejaka din kvinnlighet)
Därför är också debatten kring detta ämne så komplicerad och känslosam. Inte minst ställer språket till problem. ”Sexualiseringen” och ”sexuella trakasserier” är en direktöversättning av engelskans ”sex”, som har andra betydelser än svenskans sex. ”Könifieringen” och ”trakasserier på grund av kön” skulle kanske vara en mer tydlig beskrivning av vad det handlar om. På grund av denna språkliga sammanblandning och tack vare att debatten oftast handlar om bilder av mjukpornografisk karaktär, glider diskussionen alltid in på frågan om vi ska tillåta pornografi eller inte, samt om huruvida denna ska tillåtas i det offentliga rummet.
Sex och nakenhet är alltså en annan diskussion än den om sexualiseringen av det offentliga, men den läcker in i debatten. Och det gör kanske ingenting, för i grunden handlar det om samma sak. Att de bilder som vi skapar som en spegling av verkligheten eller en dröm om den, samtidigt omskapar denna verklighet. Huvuddelen av all porr visar kvinnor som sätts på av ansiktslösa män. De är slynor och horor och de förtjänar att ”få en omgång”. Kränkningar i bild och text är vanligt förekommande. Porr är inte bara fiktion. Pornografi är en industri som genererar slavhandel med barn.
Enligt marknadens förespråkare är den bild vi får genom medierna, den bild vi vill ha. Det är konsumenternas behov som tillfredsställs. Enligt denna logik är det mitt fel att vi har de bilder vi har, och att just jag inte har bett om dem är ett tecken på att jag alltså inte är som alla andra. Jag är alltså lite konstig. Jag saknar något som de andra har. Detta är något reklamen och mediebilderna vill hjälpa mig att råda bot på. Bilderna skapar en alienation och samtidigt ett behov som jag kan tillfredsställa genom att konsumera.
Kan man inte kämpa mot dem så kan man gå med. (Var inte så tråkig nu, kom igen, vissa pattarna, vi ska ju bara ha lite kul.) I väst är det inte prästerskapet som tvingar på kvinnor märkliga munderingar. Det är kvinnorna själva som upprätthåller förtrycket.
För att bli månadens playmate krävs stora insatser, träning, kläder, implantat. Alla resurser tas till för att skapa bilden av Kvinnan.
Enligt forskaren Anja Hirdman är Playmaten en av de roller som idag erbjuds unga kvinnor som vill ha en röst i det offentliga livet. Medierna är besatta av playmaten, och för den driftige finns här gott om plats i rampljuset. En playmate är inte en svag stackare, tvärt om. Hon är en frigjord tjej som får uppmärksamhet för sin jämställdhetspolitik genom att vissa tuttarna offentligt.
I Fanny Ambjörnssons ”Kom hora nu går vi” visas hur sexuella trakasserier uttryckta i ordet hora, tagits över av arbetarklassflickor som tar udden av ordet genom att själva använda det kompisar emellan. En strategi för de kränkta. Kanske mer effektivt än de vuxnas försök att stoppa användningen av ordet hora.
Grundproblemet kvarstår dock. Den kvinnliga underordningen består. Och de nya medierna har gett oss en uppsjö av symboler för detta, mer eller mindre förankrade i vår kultur, i våra etablerade genuskontrakt. Att debatten om sexualiseringen av medierna är så livlig just nu beror antagligen på att förändringen har gått så snabbt. Från de hyfsat queera, uppluckrade versionerna av manligt och kvinnligt under 80-talet, till en extrem stereotypisering av könen med fokus på den unga kvinnokroppen i slutet av 90-talet. Då ersattes sportbehån av push-upen, och kvinnokroppen skulle in i kläder som fick våra kroppar att se ut som korvar till skillnad från killarna, som skulle ha allt mer löst hängande kläder.
Samtidigt revolutionerades porrbranschen tack vare nya medier. 1970 kostade en porrfilm cirka 350 000 dollar att producera. På 90-talet kostade en produktion cirka 8000 dollar. 1972 omsatte pornografin cirka tio miljoner dollar. 1996 var omsättningen åtta miljarder dollar. 2001 uppskattade man att 50% av alla Internettrafik var till porrsajter. I Sverige startades på 90-talet en ny typ av livstilstidningar för män prydda av mjukpornografiska bilder. Porren blev rumsrent, porn-chic ett begrepp i modebranschen.
Mjukpornografiska uttryck i reklamen är idag något vi knappt reflekterar över. Det är något som ska kittla våra sinnen och få oss att köpa prylar. (Mmmmmmm, Magnum!) Det är inte bara de sexuella tonerna som används, medierna övertar även pornografins stereotypa könsuttryck. Det är med heterosexuell pornokitch vi förmås att köpa diskmedel och flat-tv.
Frågan är hur denna globaliserade könifierade och pornofierade mediekultur påverkar oss? Hur påverkas genuskontrakten av de roller vi lär oss från amerikanska såpor? Vad har Big Brother och den lättillgängliga pornografin på Internet för betydelse för våra intima relationer?
Trots allt snack om sex i våra medier så saknas fortfarande ett vedertaget positivt ord för kvinnors kön.
Trots den ökade pornofieringen av kvinno- och manskroppar i kommersiellt syfte är preventivmedel och abort inga självklarheter i de flesta länder.
Karin Hansson 2007-06-06
Referenser
Ambjörnsson, Fanny. 2004. I en klass för sig. Stockholm: Ordfront förlag.
Hirdman, Anja. 2003. Medialiserad sexualitet. Innlegg på konferansen "Kjønnsmakt i Norden", Oslo, 12. og 13. juni 2000. (http://www.nikk.uio.no/arrangementer/referat/kjonnsmakt/hirdman.html, 2007-06-25)
Hirdman, Hultman, Berg, Göthlund m fl. 2000. Tal om sex, Kvinnovetenskaplig tidskrift 3 2000. Stockholm: Kvinnovetenskaplig tidskrift.
McNair, Brian. 2002. Striptease culture - sex, media and the democratization of desire. London : Routledge.
Sørensen, Anette Dina och Susanne V. Knudsen (red). 2006. Unge, køn og pornografi i Norden – Slutrapport, ANP 2006:749. Köpenhamn: Nordisk Ministerråd. (http://www.norden.org/pub/velfaerd/barn/sk/ANP2006749.pdf, 2007-06-25)
Bergström, Maria (red). 2006. Koll på porr: skilda röster om sex, pornografi, medier och unga. Stockholm: Medierådet. (http://www.medieradet.se/upload/kall_pa_porr.pdf, 2007-06-25)