<<

 

DE UNGAS SEXUELLA KAMP

Det verkar finnas en ofrånkomlig logik som handlar om att ju mer teknisk avancerat ett kommunikationsmedel är ju simplare reklam och marknadsföring.

Have they ever told you this, "No way! Your penis is so small!"?
Didn't you feel like a loser?
Don't let them prefer vibrator to you! Megadik will bring you to your sexual dreams! You just have to trust this wonderful preparation!

"Oh! Your penis is impressive!" Is it what you just love to hear?
Soon you'll be the only one women will hunt for! Megadik is your real cure!

Begäret har alltid dunkla mål, åtrån vill alltid mera, ögonen är alltid mera hungriga än magen rymmer. Verket Protect me from what I want av Jenny Holzer som kom att symbolisera postmodernismens genombrott hos kritiker och publik i Sverige är kanske det sena nittonhundratalets mest profetiska konstverk.

I början på förra seklet talade man om en sexuell kamp. Agitatorer som anarkisten och syndikalisten Hinke Berggren höll tal om äktenskap utan barn, arbetarrörelsens agitatorer sålde de då förbjudna kondomerna i smyg. På den tiden hade den borgerliga staten ett intresse av att det skulle födas nya svenskar. Soldater. Arbetare. Behövdes. Sexuell frigörelse och prevention skulle leda till minskad befolkning. Däremot uppmuntrade den svenska staten prostitution eftersom den hjälpte till att hålla ihop den borgerliga familjen och sexualdriften hos männen av samhällets sågs som en naturdrift som måste få sitt utlopp. Däremot förnekades kvinnans sexualdrift helt eller betraktades som mer eller mindre djurisk.

Teorin om den sexuella kampen föddes ur att människor kunde göra konstiga saker. Ena dagen gjorde de uppror för att andra dagen acceptera att bli piskade, hängda, förvisade till straffkolonier.
Orsaken var ett tidigt förtryck och förnekande av sexualiteten.   

Idag tycks mer eller mindre fiktiva våldskildringar i film, teve och dataspel vara någonting som de flesta människor accepterar till skillnad från pornografi.
Det fiktiva våldet är tillåtet men det öppet sexuella är tabu. Är det för att våldet som fiktion handlar om att tränga in, slita sönder, härska, underkasta sig?

Våldet fungerar i teve men inte pornografin. Egentligen av flera skäl: pornografins syfte är att kåta upp och tillfredställa betraktaren/na vilket gör att det knappast fungerar att titta på öppet pornografiska filmer i familjens soffa.

Sexualiseringen av det offentliga elektroniska rummet är egentligen bara en logisk fortsättning på sexualiseringen av det offentliga rummet genom reklamens och marknadsföringens teckenspråk.
Det som gör det elektroniska offentliga rummet högaktuellt är att det är relativt nytt och ej färdigdefinierat.

Rummet fortsätter att expandera med en allt högre hastighet och drar in nya befolkningsgrupper, länder och regioner. Utbredningen av Internet, Mobiltelefoni och kabelteve är kanske det tydligaste exemplet på globalisering.

Med det elektroniska offentliga rummet menas bandbredd. Med det elektroniska offentliga rummet menas all digital trafik mellan människor oavsett om den sker på Internet, mobiltelefon eller på något nytt sätt.

Upprättandet av det elektroniska offentliga rummet kastar om relationen mellan det privata och det allmänna rummet. Det kastar också om skillnaden mellan det privata och det personliga. Det som varit och i viss mån fortfarande är en rågång mellan bra och dålig text/stil. När relationen mellan det privata och det allmänna förändras innebär detta också en förändring av begreppet offentlighet.

Det svenska folkhemmets egen arkitekt Per Albin Hansson hade två fruar och två familjer.
Familjerna kände till varandra. Andra politiker och journalister kände också till att den svenska statsministern hade två familjer. I trettiotalets Sverige var det ett tabubelagt ämne för pressen att omnämna. Idag skulle det vara förstasidesstoff och komma i teve och radio.

Sexualiseringen av det elektroniska offentliga rummet innebär en förstärkning av alla minoritetsgrupper och särintressen på ont och gott.

Det elektroniska offentliga rummets alla bruksföremål har ett bäst före datum. Steget mellan åtråvärt objekt och gammalt skräp är kort.

Dystopier från nittonhundratalet innehåller ofta ekvationen totalitär stat, övervakning av medborgare med hjälp av mikrofoner, kameror och angiveri. Istället för att medborgarna blir övervakade med kameror i smyg av staten köper dagens medborgare i det elektroniska offentliga rummet video och stillbildskameror som integreras i mobiltelefoner och Notebooks.

I det elektroniska offentliga rummet ser alla människor bättre ut än i verkligheten. Det elektroniska offentliga rummet är en seger för den privata propagandan. För den självbild som människor väljer att presentera sig (läs sälja) sig själva med. Skräcken är att aldrig bli sedd. Att aldrig bli exponerad i någon form av media. Lyckan är att få nya vänner och knyta kontakter, bli en åtråvärd person. Det fungerar i många fall.

När den franske presidenten Giscard D´Estaing avgick 1980 och ersattes av François Mitterrand visade det sig att det gick en egen telefonlinje mellan presidentpalatset och den statliga televisionens nyhetsprogram. Idag skulle det inte fungera att kontrollera nyhetsflödet med en telefon.  

Det expanderande elektroniska offentliga rummet förstör och förtär den ställning som massmedia lyckades att bygga upp under slutet av nittonhundratalet. En omkastning av de mediala hierarkierna leder också till en förändring av det offentliga samtalet. Kanske också en möjlighet till att många samtal kan pågå samtidigt.

Projekt som har med att rensa en offentlighet från snusk, skvaller och pornografi har visat sig vara farliga för demokrati och yttrandefrihet. De flesta totalitära ideologier från 1900-talet har haft en uttalad målsättning att rensa offentligheten, pressen, konsten och litteraturen.

Det har också funnits idéer om att skydda medborgarna från bilder, texter och budskap.
I Sverige finns det fortfarande filmcensur. En symbolisk rest från den tid då staten och politikerna fortfarande kunde ha ett informationsmonopol.

Jag saknar en kritisk nätkultur!

Det behövs en kritisk medvetenhet kring det elektroniska offentliga rummet. Det fungerar inte att förbjuda eller moralisera men det är naivt att tro att demokratiska spelregler och öppen debatt ska kunna rå på de starka ekonomiska och politiska intressen som kan styra och påverka deltagare i detta rum.

Här har samtidskonsten och konstnärerna ett ansvar för att ge sitt bidrag till att utveckla en kritisk medvetenhet och praktik.

Nils Claesson

 

*= Titeln till texten är hämtad från en sexualpolitisk skrift av Wilhelm Reich utgiven i slutet på 1920-talet.