Åsa Andersson Broms

Potemkins Facade
Potemkins kulisser - Föreställningar om det gemensamma, Husby 2012

Potemkins kulisser - Föreställningar om det gemensamma, Husby 2012

Potemkins visioner (fotomotage 50x70 C-print )
Föreställningar om det gemensamma, Husby 2012

Potemkins kulisser | Potemkin’s Facade
Åsa Andersson Broms

På slutet av 1700-talet sägs det att rysslands kejsarinna Katarina II älskare, fursten Grigorij Alexandrovitj Potemkin ska ha förvrängt verkligheten med hjälp av kulisser. I sin iver att kolonialisera bl. a Krim lät han med hjälp av kulisser iscensätta ett välstånd som inte existerande. Hur vida detta är en sägen eller inte må vara osagt, men begreppet potemkinkuliss är ett vedertaget begrepp. Ofta används begreppet när man i politiska termer vill beskriva en osanning och använda illusionen som verklighet.

Fortfarande skapas mängder av illusioner eller om man så vill, små ”förbättringar” av verkligheten. Tillförs t.ex. nitrit till köttfärs, ger det en rödare färg och upplevs mer aptitligt. Lägger man till lite ljus puts och en spansk esplanad på en svensk förort, upplevs den som mer attraktiv. I det flesta fall är förbättringen deklarerad i en innehållsförteckning eller legitimerade genom medborgardialoger.

Hur upplevelsen och bilden av Krim påverkade Katarina II beslut den gången då Potemkin visade upp platsens fejkade glans vet vi inte. Men vi vet att liknande metoder fortfarande används, möjligen något modifierade.

Det skulle dröja många hundra år innan Potemkin skulle få ett nytt genombrott, i ny skepnad. I Sergei Eisensteins film, Pansarkryssaren Potemkin (Battleship Potemkin) från 1925 dramatiseras hur besättningsmännen på det ryska stridsfartyget Potemkin året 1905 gör uppror mot Tsarregimens officierare. Filmen skapades i syfte att vara en propaganda film för revolutionen och räknas till en av väldens skarpaste propagandafilmer. Eisenstein syfte var att göra en film där åskådaren känslomässigt skulle sympatisera med rebellerna. I denna tidiga stumfilm användes fotomontage som teknik. Genom illusion skulle bildens budskap och dramatik förstärkas. Fotomontagen i filmen blev ett avgörande grepp som hänförde publiken.

Nu på 2000-talet när våra informationskanaler, digitala tekniker och kunskaper om människans beteenden har förfinats har vi helt andra möjligheter att storskaligt skapa illusioner. Om denna kunskap liknas vid ett flerkanaligt mixerbord kan man, om man har tillräckligt stort inflytande också åstadkomma stor genomslagskraft. Under Eurovisionsschlager festivalen i Baku rapporterade media om hur Azerbaijan hade uppfört innehållslösa skrytbyggen. Kulisser som skulle dölja landets misär och fattigdom. I Nord Korea och på flera andra platser runt om i världen vet vi att det pågår liknande kulissbyggen.

I Sverige ser det ut att pågå ett mycket mer sofistikerat spel bland dem som driver storskaliga stadsutvecklingprojekt. Stadsdelar och kommuner runt om i landet står årligen inför nya utmaningar att klara sin ekonomi, behålla invånarantalet och inte minst tävla med varandra om att vara mest attraktiv. Alla löser det på olika sätt, men de allra flesta har sedan flera år tillbaka förstått att det gäller att profilera sig för att överleva. Bygga varumärke och skapa identitet. För att skapa detta behövs välformulerad kompetens som kan synliggöra de värden som platsens näringsliv, invånare och geografiska läge representerar. I tävlingen om att vara den attraktivaste kommunen eller stadsdelen gäller det därför att kunna coacha tjänstemännen, förföra medborgarna och bygga de nya nätverk som staden behöver.

I stadsutvecklingsplanen ingår ofta uppdraget att föra en nära dialog med medborgarna om förändrings arbeten. Stadsförnyelsen är en process som ska komma inifrån och ske tillsammans med lokala aktörer. Med denna modell är utgångspunk, hur kommer det sig att en så stor del av de stadsrummen som nyproduceras eller restaureras följer en så likartad estetik och hög standard? Eller är det så att vi alla har fallit för den stora visionen?
Den Stora Visionen, för oss moderna svenskar är ljus, fräsch och rymlig. Innehåller sol, värme och bonus. I visionen skrattar ungdomar framför stilrena fasader med soldränkta terrasser. Insidan är stilmässigt så långt ifrån det svenska furuköket man kan komma. Medelhavet har äntligen kommit till oss. Också jag lockas av formren, genomtänkt och smart nyproduktion som står för en hållbar utveckling. Men frågan är bara, vem av oss rekryteras in i sjöstadslyckan?

Måhända utgör visionsbilder som produceras i samband med stadsutvecklingsprojekt en marginaliserad del av de bildutbud som möter oss dagligen. Men budskapet och visionen är den samma även i vardagsbrusets bilder. Även dem speglar framtiden som ljus och exklusiv.
Bildens förmåga att kommunicera ett budskap utan att ta tiden i anspråk, utan början och slut gör den slagkraftig. När vi betraktar en bild ser vi inte bara vad den föreställer, vi värderar också dess trovärdighet och avgör i samma ögonblick hur vi känslomässigt ska beröras. Säljande bilder föds långt innan sitt visuella stadium. De skapas av kunskap om människans behov och hennes föreställning om vad som är gemenskap och bekräftelse. Om dess förställningar utgör samlingen i vårt referensbibliotek representerar de då också vår vision?

Potemkin’s Façades / English

Potemkin’s Façades
Åsa Andersson Broms

Towards the end of the 18th century, Prince Grigory Aleksandrovich Potemkin, lover of the Russian empress Catherine the Great, is claimed to have distorted reality using theatrical backdrops. In his eagerness to colonize the Crimea he used painted backdrops to promote an appearance of wealth that did not actually exist yet. Whether or not this is merely fable, the notion of Potemkin façades, or the Potemkin village, has become accepted. It is regularly used when, in political discussion, people want to describe an untruth and to create an illusion of reality.

Illusions are still widely cultivated or, to put it more modestly, small “improvements” to reality. For example, if nitrites are added to minced beef, the product becomes redder in colour and seems more appetizing. If one just adds some light-coloured rendering and a Spanish esplanade to a Swedish suburb it immediately becomes more attractive. In most instances improvements are noted in the contents or are legitimized by dialogue with local citizens.

The extent to which Catherine the Great was influenced in her decision-making by the faked splendour that Potemkin created we do not know. But we do know that similar methods are still in use, though possibly modified. Centuries were to elapse before Potemkin achieved a new breakthrough in a new guise. In the film The Battleship Potemkin, made in 1925, Sergei Eisenstein showed how the crew of the Russian battleship Potemkin rose against their Tsarist officers in the year 1905. The film was intended as propaganda for the revolution and is generally regarded as one of the world’s most striking propaganda films. Eisenstein’s aim was to make a film that would cause viewers to sympathize emotionally with the rebels. This early silent movie made use of photomontage technique for one of the first time in film history. Illusion was to emphasize the message and the drama conveyed by the images. Photomontage was a highly important aspect of the film and it proved potential to influence audiences through emotional response.

At our present time in the second decade of the 21st century when channels of information, digital techniques, and human behaviour have been refined, we enjoy a totally different capacity for creating illusions. If one likens this knowledge to a multichannel mixer one can, given sufficient influence, also achieve significant impact. During the 2012 Eurovision Song Contest in Baku the media reported how the Republic of Azerbaijan had erected buildings intended to impress though totally lacking in content. These fake buildings were intended to mask the country’s desperate poverty. In North Korea and in several other countries around the world we know of similar types of faked backdrops.

In Sweden there seems to be a much more sophisticated game being played by people running large-scale urban development projects. City districts and municipalities in various parts of the country are annually faced with the task of balancing their finances, maintaining their populations and, not least, competing with each other with regard to how attractive they appear to be. All of them use different methods for achieving this, but most of them realized, several years ago, that they needed to create their own profile if they were to survive. They needed to build their brands and create their own identities. If they are to achieve this, they need carefully formulated competence that can bring visibility to such important areas as local business life, population and geographical location. In the competition to appear as the most attractive municipality or city district, they need to be able to coach their local administrators, seduce their own citizens and build the new networks that the town requires.

Often included in an urban development plan is the stipulation that there should be close collaboration with local citizens regarding the changes that are needed. Urban renewal is a process that has to come from within and has to involve local participants. Taking this as one’s point of departure one must ask why it is that such a large part of the urban environments that are newly created or are subject to restoration end up with such a similar aesthetic built to such an elevated standard? Or is it the case that we have all fallen for the grand vision?

For the modern Swede, the grand vision is something bright, clean looking and spacious. It also embraces sunshine, warmth and a bonus. In the vision, youngsters are seen laughing in front of stylish façades with sun-drenched terraces. On the inside, we are as far removed from the Swedish pine kitchen as one can get. The Mediterranean has finally reached us. I, too, am attracted by the uncluttered and carefully planned new apartments with their clever solutions to the problem of environmental sustainability. But the question remains as to which of us is recruited into this waterfront bliss.

True, the visionary images that are produced in connection with urban development projects may only represent a marginal fraction of the images that we come into contact with on a daily basis. But the message and the vision are the same even in the everyday images that surround us. They, too, present a future that is bright and exclusive. The capacity of the visual image to communicate instantly and with neither beginning nor end makes it a particularly powerful medium. When we look at an image we do not just see what it portrays but we also evaluate its credibility and immediately determine how we are to react to it emotionally. Images with a capacity to sell are born much earlier than their visual state. They are created by an understanding of human needs and of people’s perceptions as to what is community and affirmation. If these perceptions form the collection in our reference library, do they then also represent our vision?